Varför streckkodsläsning?

Vi granskar först hur en människa beter sig vid inmatning med tangenttryckningar och gör antagandet att denne arbetar själv.

Titta på pappersförlagan med resultatet
Titta på bildskärmen för att verifiera att det är rätt namn
Titta på tangenten som man vet är associerad med resultatet
Tryck på tangenten
Titta på bildskärmen för att verifiera resultatet av tryckningen

"Titta på tangenten" kan antagligen hoppas över, åtminstone av en van operatör, och åtminstone de flesta gångerna. Det förbättrar arbetet rejält då blicken bara behöver pendla mellan papper och bildskärm. Om man låter bli att släppa händerna från tangentbordet så kan man snabbt komma in i den valsen.

Vi tänker sedan efter hur en människa beter sig vid inmatning med mus.

Titta på pappersförlagan med resultatet
Titta på bildskärmen för att verifiera att det är rätt namn
För muspekaren till det objekt som ska klickas.
Klicka
Resultatet framträder omedelbart där blicken redan befinner sig

Här ser vi att det för den vane operatören är ungefär samma arbete. För den ovane är det uppenbarligen en fördel med mus då denne använder känselsinnet (handen på musen) i en interaktion med synsinnet. Om man bara låter bli att vifta med musen mellan respektive inmatning så är både rörelsen med musen och blickförflyttningen (som efter titten på pappersförlagan intuitivt dras till muspekaren) minimal.

Nu låter vi en människa mata in med streckkodsläsare.

Titta på pappersförlagan med resultatet
För handen till den markerade streckkoden

Inmatningen sker alltså helt utan att använda bildskärm. Verifikationen sker i samma operation som själva inmatningen! Även här interagerar syn och känselsinne med tillägget att operatören även ser handen. Dessutom används hörseln för att få en pipljudsbekräftelse på att allt är OK.

Det som ovanstående jämförelse inte tar hänsyn till är att resultatet i fallet med streckkod måste komma in på kort med spelarpar, så det tillkommer därmed en bläddringsoperation mellan varje inmatning. För en ovan har inte detta någon större betydelse. För en van operatör (om vi alltså jämför personer som tränat upp sig på alla varianterna) så är det dock avgörande och leder till att streckkodsinläsningen troligen blir den långsammaste av de tre. M E N då tar man inte hänsyn till följande: Vid inmatning med tangentbord/mus måste man för att upprätthålla rimlig säkerhet och effektivitet vänta med inmatningen till dess att alla partier är klara och hela listan är fylld. Vid denna tidpunkt finns det ETT parti kvar att rapportera om man istället använder streckkodsläsare!!! Med streckkodsläsning är man nämligen helt oberoende av ordningen mellan kortparen och arbetet kan ske successivt. I de flesta turneringar blir spridningen på färdigtidpunkter sådan att det blir gott om tid för den successiva inmatningen. Streckkodsläsningen tar därmed med god marginal hem detta race.

Men ifyllnad av korten då, blir det inte mer jobb där? - Nej, trots att dessa är utformade som "vanliga monradkort" så behöver man inte fylla i dessa på det sätt som man fyller i monradkort. Man inser snart att detta är en helt meningslös åtgärd - istället kan man sätta en tydlig markering under det resultat som gäller. I själva verket är detta både intuitivare, säkrare och effektivare än att fylla i en lista - man kan t.ex. inte ta fel på rad, vilket är möjligt i listan. Även små barn kan lätt se att markeringen är korrekt oavsett hur kortet är vänt och förstår intuitivt dess innebörd.

Dessutom: Ta en genomsnittlig schackledare och be denne att ta över och mata in resultat i datorn via något lottningsprogram. Du möts genast av ett skruvande och urskuldande som slutar i att ni enas om att det för allas bästa är säkrast att du fortsätter själv. Med streckkodsläsningen är det en helt annan sak: Visa vilket enda handgrepp som behöver göras och du har just fått en ny funktionär!!

Men om det är två funktionärer då? Då blir det allt bra mycket effektivare med de traditionella metoderna? Själva inmatningen blir förstås effektivare om en person läser och en annan "rattar" datorn, dock inte dubbelt. Jämför då detta med att du har två personer som parallellt matar in med var sin streckkodsläsare. Detta ger rimligtvis exakt en dubblering av effektiviteten. Fördelen med streckkodsläsaren är dock större än så i det fall att flera personer matar in: Eftersom personerna kan arbeta helt oberoende av varandra behöver de inte hålla reda på var den andre befinner sig för att utföra sin syssla.

Men hallå där, hur är det med utskrifterna då? Det måste väl ändå ta längre tid att skriva ut monradkort än en enkel lista? Två kommentarer:

Anta t.ex. en grupp på 40 spelare. Du behöver skriva ut en funktionärslista. Du behöver se till att det anslås placeringslistor på minst två ställen i lokalen. Var och en av dessa bör skrivas ut med dubbel fontstorlek (att anslå saker utskrivna med fontstorlek 12 är en regelrätt demonstration av förakt för deltagarna), vilket gör att listan fördelar sig på två papper. Det blir alltså totalt 5 papper. Om du istället skriver ut placeringskorten, normalt sett 4 par per papper så får du också en utskrift av totalt 5 papper. Även om det i det allmäna fallet blir något mer som behöver skrivas ut då kort används, så är denna skillnad inte betydelsefull. Betänk att för en högst ordinär "skrivbordsskrivare" tar en sida ca 10 sekunder att skriva ut.
Att visa respekt för deltagarna genom att ge dem möjlighet att verifiera deras hittillsvarande resultat mm, och att ge dem direkttillgång till sin nuvarande motspelares namn, klubb, resultat mm. är en självklarhet som helt plötsligt upphörde att vara självklar i samband med datorernas intåg på arenan - och detta utan anledning. Att lägga ut placeringskort är praktiskt sett ett försumbart merarbete jämfört med att tejpa upp placeringslistor. Placeringskorten ger också större säkerhet i att det verkligen är rätt personer som möts när det gäller mycket unga spelgrupper. Den allra största fördelen är trots allt att det ger publiken en möjlighet att avgöra vad som pågår. Moster Greta och farbror Kurt som är på besök, får genom placeringskorten i alla fall någon uppfattning om vem deras lille Putte för tillfället möter (dvs. kort och gott: vad som händer nu), det går i alla fall att se om motspelaren kommer från samma klubb, eller i annat fall: vilken del av landet den kommer från.

Hur funkar det när man arbetar med streckkoder egentligen?
Utskrift.
Man skriver ut placeringskort inför varje rondstart. Utskriften sker till vanliga A4-papper. På varje papper ryms vanligen 4 st spelarpar. Man behöver därför en (lämpligen stor) sax för att klippa tre gånger på tvären - OBS paren ska hänga ihop! Om det är många som spelar i samma grupp kan det vara idé att införskaffa en pappersskärare (brukar gå att låna på någons kontor). Man kan då skära en bunt av t.ex. 5 eller 10 papper (40 respektive 80 spelare) med tre snitt. Det är utskrivet i en ordning som gör att placeringsordningen vid monrad blir stigande om man bara lägger ihop alla fyra buntarna.
Utplacering.
Placeringskorten läggs nu ut på spelborden. Alla kortpar är utskrivna med vitspelaren till vänster, så om spelen är enhetligt placerade går utdelningen väldigt snabbt (man vänder lämpligen kortparet så att vitspelarens del hamnar närmast de vita pjäserna).
Spelarna kan sedan inta sina platser genom att söka upp sina kort (givetvis kan man, om man vill, även anslå namnsorterade placeringslistor). Den skockning som ofelbart uppträdde på den tiden som handlotting användes, uppträder normalt sett inte med datorkorten. Detta beror på att utdelningen sker snabbare än spelarna hinner läsa. Spelarna får en naturlig uppdelning i: de som inte alls uppfattat att korten läggs ut, de metodiska som läser kort för kort, de logiska som räknar ut ungefär var de behöver leta och de planlösa som försöker springa efter utdelaren utan att läsa ordentligt (och som måste gå igenom alla en gång till).
Markera resultat.
När ett parti är klart räcker det med en enkel markering på kortet, ingen annan bokföring är nödvändig och leder antagligen inte till bättre säkerhet. Det finns en streckkod över vardera spelaren och en i mitten. Sätt ett kryss eller dra ett streck under streckkoden för den vinnande spelaren, eller under den i mitten om det blev remi.
Från spellokal till datorrum.
Det finns två metoder: Funktionärerna i spelgruppen tar själva ansvar för att gå in till datorrummet med kortparen. Eftersom det är lämpligt att gå iväg redan då man fått in en lagom stor bunt, redan då spelet fortfarande pågår, så kräver denna metod att det finns minst två funktionärer per spelgrupp. Den andra metoden (som rekommenderas) är att någon person som inte är bunden till att vara funktionär i någon grupp, går och samlar in kort med lagom mellanrum. Personen samlar alltså in från alla spelgrupper om tävlingen t.ex. är indelad i åldersklasser. Om personen dessutom är involverad i själva streckkodsläsningen så har denna också kontroll över när "det behövs mer att göra" i datorrummet.
Streckkodsläsningen.
En bunt med kortpar läggs fram, för streckkodsläsaren till den markerade streckkoden (en del streckkodsläsare har en knapp man också ska trycka på). "Piip" från datorn om det blev rätt, tyst om det inte tog, och "buuup" om det blev fel. Fel blir det sällan, då det uppstår så beror det på fel i överföringen. Det kan också bero på att man försöker läsa en kod från ett kort i en tidigare rond (ej tillåtet) eller att man försöker läsa koden från något irrelevant, t.ex. ett godispaket...

Måste man använda streckkodsläsning när man kör SOSS?
Nej givetvis inte. Normalt sett är funktionen inte aktiverad.

Är det komplicerat att aktivera streckkodsläsningen i SOSS?
I en enkel dialog anger man att streckkodsläsning ska användas. Tangentbordsanslutna streckkodsläsare behöver ingen ytterligare anpassning. Serieportsanslutna kräver att du anger vilka parametrar som läsaren är inställd på. Man kan få reda på detta av den som levererat läsaren eller av den man lånat den av. Det krävs nog en viss datavana för att man inte ska få panik när denna dialog ska genomföras, det är i och för sig bara att fylla i de data som man fått information om, men ledtexterna kanske inte är identiska.
Om man vill ha annat än ljudet från den interna "PC-speakern" så får man även justera detta i en dialog.

Kan man använda vilken streckkodsläsare som helst?
Ja, i princip. Streckkodsläsare är standardiserade. Det finns två huvudtyper av anslutning: via tangentbordet eller via serieport (dvs. en standardkontakt på datorns baksida). Det finns olika teknologier för själva läsaren, t.ex. "penna" eller "scanner", där skannrar kan vara konstruerade enligt olika teknologier.

Är det svårt att koppla in dem till datorn?
Nix, det går i allmänhet lätt. Tangentbordsanslutna: ta ur tangentbordskontakten från datorenheten och sätt den i streckkodsläsaren. Anslut streckkodsläsaren till datorn. Klart att köra. Serieportsanslutning: plugga in "datakontakten" i ett hål som passar - det kan inte bli fel om du lyckas få in den, du måste dock tala om för SOSS att det är "Com 1" eller "Com 2" som du anslutit den till. Tyvärr står inte detta alltid angivet på datorenheten - kontakta i så fall datorleverantören. Serieanslutna kräver också separat strömförsörjning som du måste se till att få med (ofta via en egen nätadapter) då du skaffar den.
Tänkbart problem: Det finns två olika kontaktstorlekar för både serieport och tangentbordskontakt. Vanligen får man med en liten adapter (övergångskontakt) då man köper läsaren. Om så inte skulle vara fallet och du får detta problem så finns det att köpa adaptrar för någon tia över disk i vilken databutik som helst.

Vaddå koppla in på tangentbordskontakten - det kan väl inte fungera, man måste ju skriva också?
Det är vanligen inget problem att ha olika information i samma sladd. Då du har en inskrivningsdialog aktiv så antar SOSS att det är text till dialogen som kommer. Då det inte är någon dialog aktiv och tävlingen har startat så antar SOSS att det är streckkod som kommer. Vanligen brukar det vara ganska lite som behöver skrivas in efter att tävlingen börjat. Då man ev. behöver det får man avhålla sig från att använda streckkodsläsaren den stunden det tar att skriva in. Råkar det inträffa kollision så är det inget problem - det lär synas att det kom ett gäng siffror istället för det man försökte skriva och för streckkodsläsarens del uteblev signalen. Kollision av motsatt slag är heller inget problem: dvs om man av misstag råkar fingrar på tangenterna då SOSS befinner sig i "streckkodsläge" så upptäcker SOSS genast att det är en felaktig kod, pga flera nivåer av kontroller, f.a. kontrollsiffra och antalet tecken i sekvens, och en felsignal "buuup" levereras.

Hur många streckkodsläsare kan anslutas?
Direktanslutning till datorn är möjlig med upp till 5 streckkodsläsare. Leverantörer av sådan utrustning kan dock erbjuda en typ av sammankopplingsbox i vilken flera kan anslutas (SOSS uppfattar då alla läsare anslutna till "boxen" som om det vore en läsare). Rent praktiskt går nog gränsen vid 3 st beroende på att man gärna vill ha separata ljudkällor för pip-ljuden och en standarddator kan inte prestera mer än 3 (vänster, höger och intern). 3 läsare räcker till väldigt många spelare....

Kan man använda SOSS till andra saker då streckkodsläsningen pågår?
Javisst! Man arbetar som vanligt med SOSS (med de begränsningar som eventuellt följer av att läsaren är ansluten via tangentbordskontakten). Det går alldeles utmärkt att t.ex. mata in resultat på "klassiskt" (=gammaldags) sätt samtidigt, även om just detta kanske inte är så praktiskt.

Vad kostar det??
SOSS tillhör den fria välden, SOSS är helt gratis utan begränsning. Då detta skrivs känner jag till att SSF äger en streckkodsläsare, och U-schack äger 3. Eftersom det handlar om standardprodukter så går det bra att låna från någon affär, lager etc. Om man vill köpa en så får man räkna med drygt 2000kr för de billigaste läsarna (finns ingen anledning att skaffa de dyrare laserbaserade varianterna med avståndsläsning - det passar bara sämre till vårt sätt att arbeta).

Men det måste väl ändå finnas något problem?
Ja, ett problem finns faktiskt, och det är att SOSS är ett så kallat DOS-program. Det betyder att det får lov klara sig på egen hand när den ska skriva ut (windows drivrutiner till skrivaren kan ej användas). Den enda typ av skrivare som SOSS kan skriva ut streckkoder till (och f.ö. även annan text på ett tillräckligt acceptabelt sätt) är HP-skrivare eller med HP kompatibla skrivare (det finns t.ex. Kyocera, Brother, OKI, flera modeller av NEC, de större Canon-skrivarna m.fl). Kravet är att skrivaren har någon skalbar font och att den använder HPs "PCL-språk" (det så kallade HP-GL är inte nödvändigt) och detta måste vara inbyggt (det duger alltså inte om det bara finns i drivrutinen). Om du står inför valet att köpa skrivare så rekommenderas HP:s laserskrivare i billigaste utförande för hembruk. Om du ska låna skrivare så är det minst risk för trubbel om du har möjlighet att välja just HP:s laserskrivare, då slipper du problemet att den påstådda HP-kompatibiliteten kanske bara finns i drivrutinen.
Som tur är så är skrivare med "HP-språk" de i särklass vanligaste, så det brukar kunna gå att få tag på någon som har.